I en tid när alla förväntas exponera sig så mycket som möjligt utges här en bok av en man som inte vill säga sitt namn. Medan vi stressas av tusentals yttre aktiviteter, finner vi här en bok som gäller själens innersta stillhet. När vår vilja dagligen hotar att gå vilse i de sociala relationernas flygsand, har vi här en bok om eremitlivet.
Det är i ensamhet och i »öknen« som själen ofta får sin högsta inspiration. Där fostrade Gud sitt folk, dit återförde han dem efter deras onda gärningar för att »locka ut dem i öknen och söka vinna deras hjärtan«. Det var också därute som Herren Jesus, efter att ha besegrat Djävulen, visade all sin makt och förberedde sig för sin påskseger. Och skall Guds folk inte pånyttfödas och förnyas genom en liknande erfarenhet, släkte efter släkte? Det gäller oss alla, som författaren till Eremitaget påpekar: »Alla kan naturligtvis inte – och bör inte heller – leva som eremiter. Men ingen kristen kan klara sig utan ett inre eremitage, där hon kan möta Gud.«