Livet är ett provisorium. Vad vi än gör, vad vi än är, vad vi än uppnår – det är bara tillfälligt. Och precis så är det för varenda människa. Det är en ödesgemenskap vi delar med varandra, allihop, utan undantag: att vi inte kan vara alldeles säkra på något utom på förändringen. Inte underligt att vi ständigt letar efter oss själva, efter meningen med livet, efter tillit och hopp. På senare år har de kristna kyrkorna blivit några av många platser där människor söker efter mening. Det sägs att samhället blivit mångkulturellt och mångreligiöst, och det sägs också att kyrkorna har hamnat i en identitetskris – vad innebär det att vara kyrka, församling, kristen eller bara människa när världen förändras i en allt raskare takt? Kyrkans förluster är samtidigt dess möjligheter, skriver Esbjörn Hagberg, och både människans och kyrkans kallelse är fortfarande densamma: försoning. För det är försoning vår ömtåliga värld och alla dess invånare mest av allt behöver, och att leva i försoningens tjänst är det enda som kan ge våra liv något annat än tillfällighetsperspektiv.