Skelleftebygden är känd för att vara en genuin EFS-bygd. Evangeliska Fosterlands-Stiftelsens lokalförening där – EFS i Skellefteå – ville vara en inomkyrklig rörelse och stod på så sätt i ett bestämt förhållande till de båda kyrkoförsamlingarna, Skellefteå S:t Olovs församling och Skellefteå landsförsamling. Hur detta förhållande utvecklades under den här aktuella tiden, 1923–1976, är en av huvudfrågorna i denna bok. Såväl lojalitet som spänningar finns med i bilden. En annan fråga, som boken är inriktad mot, gäller lekmannaengagemanget och hur det utvecklades, dvs. det ideella frivilligarbetet inom EFS och Kyrkan. EFS var speciellt riktat mot barnen och de unga i sin verksamhet runt om i staden och fungerade som en kärngrupp åt kyrkoförsamlingarna. Relationsfrågan och lekmannaengagemanget kom att finnas med i den samarbetsform, mellan EFS och Kyrkan, som blev samarbetskyrkan på Mobacken 1976. Själva upptakten till den sommarverksamhet, som EFS i Skellefteå hade bedrivit på denna plats under flera decennier, är knuten såväl till föreningens behov av ett utflyktsmål under sommartid – som till den unga flickans fråga till predikant Uno Eklund 1939: »Ska vi ungdomar också denna sommar vara hänvisade till gatorna och caféerna?« Sommarhemmet Mobacken kom till stånd och förvandlades så småningom till samarbetskyrka. Mer om detta finns att läsa i det sista kapitlet i denna bok.