Denna bok handlar om kyrkans vardagliga förhållanden under medeltiden och på 1500-talet. Läsaren får här möta församlingsprästen i kontakt med de enskilda sockenborna. När någon ute i socknen låg sjuk eller svävade mellan liv och död skulle man kalla till sig prästen för att få del av kyrkans sakrament. Då prästen blivit kallad till en sjuk eller döende var han skyldig att omedelbart ge sig i väg, oavsett väderlek eller väglag. Resan kunde i stora socknar vara både lång och farofylld. Den sjuke skulle bikta sig för prästen, ta emot kommunionen och få de sjukas smörjelse. Detta – som med en sammanfattande term kallas sockenbud – syftade till att ge den sjuke hälsan åter eller att förbereda honom eller henne för att dö salig. För första gången undersöks i denna bok hur sockenbudet kunde gå till i svensk medeltida och reformatorisk tradition. Här klarläggs även dess innebörd och hur man motiverade att medeltida bruk levde vidare, förändrades eller avskaffades genom reformationen. Boken ger en inblick i en central del av äldre svenskt kyrkoliv. Den handlar om den historiska bakgrunden till en själavårdssituation som lever vidare i vår egen tid.